Välkommen tillbaka till den fjärde och sista delen i historien bakom Cosmos! För mig innebär den sista fasen av arbetet med en konstkvilt vanligen handsömnad, och det är det som det här inlägget ska handla om.
Vägen som ledde mig till att börja arbeta på det här sättet började med frihandsbroderi på symaskinen, vilket ledde till frihandskviltning, men det var inte förrän jag insåg att jag kunde kombinera maskin- och handsömnad som bitarna föll på plats och jag kände att jag hade hittat min plats i konstkviltningens värld. Jag tycker att handsömnad kompletterar maskinsömnad på ett underbart sätt och framför allt skapar det liv och djup i en yta på ett sätt som maskinsömnad inte kan efterhärma. Det är sant att det är långsamt arbete, men också tillfredsställande på många sätt.
Så efter att jag var klar med maskinsömnaden var det dags att börja handsy blommorna. Jag hade redan gjort en provlapp, så med konturerna var det bara att tuta och köra: 5 trådar moulinégarn för blommorna och 3 trådar för stänglarna. Jag njöt av att sy blommorna och arbetet gick snabbt framåt.
Här kan du se mig
sy en blomma på Instagram.
När det var dags att sy stänglarna gick jag dessvärre in i väggen. Det var hjärndödande tråkigt att sy alla dessa ändlösa raka linjer, och jag fick hitta på belöningar till mig själv för att fortsätta jobba på.
En belöning på lång sikt var tanken att jag så snart jag var klar med stänglarna skulle få börja använda de trådar som jag hade färgat med tanke på bakgrunden.
En omedelbar belöning var att jag tillät mig själv en paus för att fundera på blommornas mitt. Jag sydde en blomma, men var inte nöjd med resultatet, så jag skrev ut ett antal blommor på papper och ritade olika versioner av hur sömnaden skulle kunna utföras. Papperslapparna placerade jag ut på kvilten för att få en uppfattning av hur det skulle börja se ut.
På Instagram kan du se
hur jag använder papperslapparna.
Lapparna hjälpte mig att bestämma hur jag skulle sy blommorna och den nedre versionen av blomman är den jag valde.
Jag kan ibland vara väldigt petnoga med detaljer och i följande fall gillade jag inte vinkeln på stygnen på blomman till vänster. Så jag rev upp stygnen och prövade att luta dem åt andra hållet. Skillnaden är hårfin, men det är versionen till höger som känns rätt för mig.
När blommorna var klara var det dags att tänka på handsömnaden i bakgrunden. Vid det här laget hade jag insett att det skulle bli mera handsömnad än vad som var ursprungsplanen. Delvis för att det var lite för mycket okviltad yta kvar efter maskinkviltningen och delvis för att jag hade fått en idé som jag var väldigt entusiastisk över: jag skulle sy pyttesmå stygn i svart på svart, som skulle representera ”mörk materia”. Forskarna tror att 95 % av universum består av mörk materia och mörk energi. Den kallas ”mörk” eftersom ingen riktigt vet vad det är – ännu. Jag ville att den mörka materian på kvilten också skulle vara så gott som osynlig, så att du såg den enbart när ljuset föll på den eller om du rörde vid kvilten.
Det är lättare att upptäcka mörk materia om du smyger dig på den bakifrån.
Som sagt, jag var väldigt entusiastisk över tanken på mörk materia, men det var hårt arbete. Det var ännu tråkigare än blomstänglarna och dessutom tungt för både nacke och ögon. Och, naturligtvis, när man jobbar med något som det här och reflekterar över varför man ägnar så mycket tid åt något som knappt ens kommer att märkas, börjar man också ifrågasätta om man är riktigt klok och varför i fridens namn man gör vissa saker… Så jag tog en paus igen och påbörjade arbetet med det som jag kallar ”bakgrundsstrålning”, där jag kunde använda gladare färger och där sömnaden var enklare. På Instagram kan du läsa mera om kosmisk bakgrundsstrålning, men för att sammanfatta så är det kvarbliven strålning efter Den Stora Smällen (Big Bang). Jag ville avbilda den som lättjefulla våglängder som går snett över nebulosan i bakgrunden.
När bakgrundsstrålningen var klar var det inget annat att göra än att kavla upp ärmarna och avsluta den mörka materian. Vid det här laget hade jag haft tid att tänka igenom min situation och en sak som jag hade insett var att orsaken till att jag gillar att arbeta med textila material, trots att det är så mycket långsammare än om jag målade samma motiv på duk, är den taktila kvaliteten hos tyg och fibrer. Det känns bra i händerna. Jag nämnde mina ögon tidigare och eftersom jag är en visuell person får jag ibland skrämselhicka av tanken på att jag en dag kanske förlorar synen. Men när jag jobbade med den mörka materian fick jag plötsligt en känsla av tröst. Handsömnad på tyg kan vara som blindskrift, och om det kommer en dag då jag inte längre kan se vad jag syr så kan jag känna det i stället.
Och så plötsligt en kväll var den sista partikeln mörk materia på plats och det enda som kvarstod var att renskära kvilten och avsluta kanterna. När jag skapar konstkviltar tycker jag om ”nakna” kanter och därför avslutar jag dem vanligen med en infodring. Och jag ville naturligtvis att infodringen skulle matcha kvilten, så jag stänkte vit textilfärg på svart tyg för att skapa en stjärnhimmel innan jag skar ut remsorna.
Avslutningsvis sydde jag fast en upphängningskanal och jag ska snart formge en namnlapp med titel och datum som pricken på i.
Och det var det. Det har varit en lång resa och jag kommer att ha en kort paus innan jag sätter igång med nästa kvilt. Men jag har redan planer och de som följer mig på
Instagram och
Facebook vet redan att temat för nästa kvilt kommer att vara ”Svart hål”. Jag väntar med spänning på att få se vart det leder mig.
Stort tack för att du har följt min resa! Jag är inte säker på när jag kommer att skriva nästa blogginlägg, men jag kommer att fortsätta publicera regelbundna inlägg på
Instagram och
Facebook, så jag hoppas att vi ses där!
Ha det gott!
