18 juli 2019

Från havsdjup till djuprymd

Jag har rätt länge velat skapa en serie konstkviltar som skulle utgöra en sammanhängande helhet, men problemet var att jag inte har kunnat bestämma mig för vad temat ska vara. Jag har haft en stark känsla av att jag vill göra något som har med sjöjungfrur och havet att göra, men av någon anledning har mina idéer känts ytliga och barnsliga, och utan djup. Jag älskar sjöjungfrur och havslevande varelser, jag älskar att simma, jag bryr mig om vad som händer med våra hav och sjöar, men det verkade inte vara tillräckligt för att puffa in mig i ett kreativt tillstånd. Jag ville inte bara skapa vackra ting: jag ville ha själ och hjärta. Men inte politik. Jag tillverkade en sjöjungfrudocka och en liten sjöjungfrutavla, men det stannade där och jag hade fortfarande skaparkramp.


I det här skedet stötte jag på en astronomikurs, ”En galaktisk översikt”, och bestämde mig för att anmäla mig. Allt sedan jag var barn har jag varit lite intresserad av rymden och stjärnhimlen, men eftersom jag största delen av mitt vuxna liv har bott på ställen där det inte är särskilt lätt att se stjärnor och mitt liv har varit fyllt av många andra intressen har jag inte ägnat så mycket tid åt rymdrelaterade saker. Därför blev jag rätt förvånad över att den korta kursen ledde till en ren explosion av kreativa idéer och en ny fantasivärld där märkliga företeelser dök upp: jag målade kometdamer, astrojungfrur, måndamer och galaxer av keltiska knutar. Jag började måla nebulosor på tyg och tillverka börsar och kläder med rymdtema. Jag började intressera mig för astrofotografering och tog humoristiska självporträtt med fullmånen. Jag läste böcker om astronomi och lärde mig nya saker. Och så småningom började en idé växa fram i mitt huvud och den ledde småningom till min första astrokvilt, Cosmos.

För mig ger arbetet med en konstkvilt den djupaste tillfredsställelsen om det leder till ny kunskap. Att färga tyger och att sy är inte tillräckligt. Jag vill ha mera. Jag vill ha en utmaning och jag vill utvecklas. Jag vill lära mig nya färdigheter och få ny kunskap. Och jag älskar att blanda olika begrepp, leka med ord och symbolism, och att skapa nya betydelser och alternativa verkligheter. Astronomi visade sig vara en djup källa att ösa ur och huvudet är fullt av idéer som skvalpar runt.


Så jag bestämde mig för att jag ska börja jobba med en serie konstkviltar och arbeten i blandteknik med rymdtema. Som arbetsnamn har jag valt att kalla projektet ”Från havsdjup till djuprymd”. Rymdtemat kommer att löpa som en röd tråd genom hela projektet, men jag vill också ta in andra idéer. Jag vill att rymd och hav ska blandas och att gränserna mellan dem ska suddas ut. Jag vill att sjöjungfrur och astrojungfrur ska trivas i denna miljö. Jag vill att sjöstjärnor och stjärnformade fossiler ska blinka i djupet. Jag vill utforska det universum som finns djupt inne i människokroppen.


För att sporra mig själv har jag satt ett datum för en utställning i september 2020, och jag har skapat en särskild Facebooksida för projektet, där allt jag publicerar på olika sociala plattformar ska samlas.

Vill du följa med mig på det här äventyret?


30 mars 2019

Cosmos, del 4

Välkommen tillbaka till den fjärde och sista delen i historien bakom Cosmos! För mig innebär den sista fasen av arbetet med en konstkvilt vanligen handsömnad, och det är det som det här inlägget ska handla om.

Vägen som ledde mig till att börja arbeta på det här sättet började med frihandsbroderi på symaskinen, vilket ledde till frihandskviltning, men det var inte förrän jag insåg att jag kunde kombinera maskin- och handsömnad som bitarna föll på plats och jag kände att jag hade hittat min plats i konstkviltningens värld. Jag tycker att handsömnad kompletterar maskinsömnad på ett underbart sätt och framför allt skapar det liv och djup i en yta på ett sätt som maskinsömnad inte kan efterhärma. Det är sant att det är långsamt arbete, men också tillfredsställande på många sätt.

Så efter att jag var klar med maskinsömnaden var det dags att börja handsy blommorna. Jag hade redan gjort en provlapp, så med konturerna var det bara att tuta och köra: 5 trådar moulinégarn för blommorna och 3 trådar för stänglarna. Jag njöt av att sy blommorna och arbetet gick snabbt framåt.

Här kan du se mig sy en blomma på Instagram.



När det var dags att sy stänglarna gick jag dessvärre in i väggen. Det var hjärndödande tråkigt att sy alla dessa ändlösa raka linjer, och jag fick hitta på belöningar till mig själv för att fortsätta jobba på.


En belöning på lång sikt var tanken att jag så snart jag var klar med stänglarna skulle få börja använda de trådar som jag hade färgat med tanke på bakgrunden.


En omedelbar belöning var att jag tillät mig själv en paus för att fundera på blommornas mitt. Jag sydde en blomma, men var inte nöjd med resultatet, så jag skrev ut ett antal blommor på papper och ritade olika versioner av hur sömnaden skulle kunna utföras. Papperslapparna placerade jag ut på kvilten för att få en uppfattning av hur det skulle börja se ut.

På Instagram kan du se hur jag använder papperslapparna.

Lapparna hjälpte mig att bestämma hur jag skulle sy blommorna och den nedre versionen av blomman är den jag valde.



Jag kan ibland vara väldigt petnoga med detaljer och i följande fall gillade jag inte vinkeln på stygnen på blomman till vänster. Så jag rev upp stygnen och prövade att luta dem åt andra hållet. Skillnaden är hårfin, men det är versionen till höger som känns rätt för mig.


När blommorna var klara var det dags att tänka på handsömnaden i bakgrunden. Vid det här laget hade jag insett att det skulle bli mera handsömnad än vad som var ursprungsplanen. Delvis för att det var lite för mycket okviltad yta kvar efter maskinkviltningen och delvis för att jag hade fått en idé som jag var väldigt entusiastisk över: jag skulle sy pyttesmå stygn i svart på svart, som skulle representera ”mörk materia”. Forskarna tror att 95 % av universum består av mörk materia och mörk energi. Den kallas ”mörk” eftersom ingen riktigt vet vad det är – ännu. Jag ville att den mörka materian på kvilten också skulle vara så gott som osynlig, så att du såg den enbart när ljuset föll på den eller om du rörde vid kvilten.



Det är lättare att upptäcka mörk materia om du smyger dig på den bakifrån.


Som sagt, jag var väldigt entusiastisk över tanken på mörk materia, men det var hårt arbete. Det var ännu tråkigare än blomstänglarna och dessutom tungt för både nacke och ögon. Och, naturligtvis, när man jobbar med något som det här och reflekterar över varför man ägnar så mycket tid åt något som knappt ens kommer att märkas, börjar man också ifrågasätta om man är riktigt klok och varför i fridens namn man gör vissa saker… Så jag tog en paus igen och påbörjade arbetet med det som jag kallar ”bakgrundsstrålning”, där jag kunde använda gladare färger och där sömnaden var enklare. På Instagram kan du läsa mera om kosmisk bakgrundsstrålning, men för att sammanfatta så är det kvarbliven strålning efter Den Stora Smällen (Big Bang). Jag ville avbilda den som lättjefulla våglängder som går snett över nebulosan i bakgrunden.




När bakgrundsstrålningen var klar var det inget annat att göra än att kavla upp ärmarna och avsluta den mörka materian. Vid det här laget hade jag haft tid att tänka igenom min situation och en sak som jag hade insett var att orsaken till att jag gillar att arbeta med textila material, trots att det är så mycket långsammare än om jag målade samma motiv på duk, är den taktila kvaliteten hos tyg och fibrer. Det känns bra i händerna. Jag nämnde mina ögon tidigare och eftersom jag är en visuell person får jag ibland skrämselhicka av tanken på att jag en dag kanske förlorar synen. Men när jag jobbade med den mörka materian fick jag plötsligt en känsla av tröst. Handsömnad på tyg kan vara som blindskrift, och om det kommer en dag då jag inte längre kan se vad jag syr så kan jag känna det i stället.



Och så plötsligt en kväll var den sista partikeln mörk materia på plats och det enda som kvarstod var att renskära kvilten och avsluta kanterna. När jag skapar konstkviltar tycker jag om ”nakna” kanter och därför avslutar jag dem vanligen med en infodring. Och jag ville naturligtvis att infodringen skulle matcha kvilten, så jag stänkte vit textilfärg på svart tyg för att skapa en stjärnhimmel innan jag skar ut remsorna.


Avslutningsvis sydde jag fast en upphängningskanal och jag ska snart formge en namnlapp med titel och datum som pricken på i.

Och det var det. Det har varit en lång resa och jag kommer att ha en kort paus innan jag sätter igång med nästa kvilt. Men jag har redan planer och de som följer mig på Instagram och Facebook vet redan att temat för nästa kvilt kommer att vara ”Svart hål”. Jag väntar med spänning på att få se vart det leder mig.


Stort tack för att du har följt min resa! Jag är inte säker på när jag kommer att skriva nästa blogginlägg, men jag kommer att fortsätta publicera regelbundna inlägg på Instagram och Facebook, så jag hoppas att vi ses där!

Ha det gott!


23 mars 2019

Cosmos, del 3

Välkommen tillbaka till del 3 av historien bakom Cosmos! I dag ska jag berätta om maskinkviltningsfasen.

Efter att jag hade sammanställt tyget till kviltens framsida var det dags att fundera på hur jag skulle kvilta arbetet. Svaret var inte självklart, så jag bestämde mig för att låta frågan om hur jag skulle kvilta bakgrunden mogna medan jag koncentrerade mig på blommorna. Jag visste att jag ville ha tjockare och tunnare linjer i blommorna, för det är något jag tycker om när jag tecknar med tusch på papper, och frågan var om jag enbart skulle använda maskinsömnad (det snabbare sättet) eller en kombination av maskin- och handsömnad (det lååångsamma sättet). Så jag sydde upp ett par provlappar som stöd för beslutet.



Det blev snabbt klart att jag föredrog en kombination av maskin- och handsömnad. Dels för att det skulle kräva många varv av maskinsömmar för att skapa den kontrast mellan tjocka och tunna linjer som jag var ute efter, vilket skulle medföra en risk för att tyget skulle rynka sig. Dels för att handsömnad skapar liv i en yta på ett sätt som maskinsömnad inte kan efterhärma. Så jag gjorde mig beredd på att det skulle krävas starka sittmuskler.



Trots att jag planerade att sy blomstjälkarna för hand, maskinsydde jag dem också för att stabilisera lagren före handsömnaden. Och eftersom stjälkarna bildade en fläta gick det inte att undvika att det blev många ställen där jag fick ta av tråden och börja på nytt på ett annat ställe. Jag föredrar vanligen att knyta ihop trådändorna och gömma knuten inne i kvilten eftersom det ser snyggare ut, så det blev en hel del trådändor att åtgärda. I efterskott konstaterade jag att det i alla fall skulle ha varit klokare att bara fästa med några stygn på stället och klippa av trådändorna, eftersom de stygnen ändå skulle ha gömts under handsömnaden senare. Man lär sig hela tiden.


När maskinsömnaden på blommorna var klar var det dags att på allvar börja tänka på bakgrunden.

Det som fick mig att skrapa mig i huvudet när det gällde bakgrunden var alla stjärnor som var utspridda över hela tyget. Jag ville inte ha ett heltäckande utfyllnadsmönster med sömmar tvärs över stjärnorna. Jag behövde hitta på något annat. Jag ville också ha något meningsfullt som kompletterade kviltens tema. Så varför inte använda matematiska symboler eller ekvationer till kviltningen? Jag traskade iväg till biblioteket, lånade en bok om astronomi och började leta efter något som kändes rätt. Och det som kändes rätt var Jeansmassa.


En nebulosa är ett enormt moln av stoft och gas ute i rymden, och det finns en kritisk punkt för då det yttre trycket på molnet blir för högt och molnet kollapsar, börjar dra ihop sig och stjärnor nybildas: Jeansmassa eller Jeansinstabilitet (uppkallat efter astronomen James Jeans) beskriver detta tillstånd. Det här var perfekt. Det fanns olika formler att välja mellan och jag valde några som jag kände skulle fungera för kviltningen.


Återigen (ingen större överraskning här…) var det ganska knepigt att hitta en komposition som var både praktisk och tilltalande utan att jag tog mig alltför stora konstnärliga friheter med ekvationerna. Det hade varit enklare om allt bara var uppställt i nätta små rader och inte skulle ha hoppat upp och ner så mycket. Med det är livet i ett nötskal, inte sant?



När jag skulle kvilta ekvationerna tog jag hjälp av metoden med att sy genom silkespapper, som är ypperlig när man har komplicerade motiv. Med silkespapper behöver man inte överföra några markeringar till tyget och sömmen är snygg och prydlig när man avlägsnar pappret.


Se mig avlägsna silkespappret (på Instagram). Ett favoritmoment!

Innan man tar bort pappret behöver man emellertid fästa alla trådändor för att skydda sömmen. Jag brukar trä alla ändor till baksidan, knyta ihop dem och gömma knuten inne i kvilten.


(på Instagram) 
Hörde du hur jag suckade? Det här är inte mitt favorimoment.

Och efter vansinnigt mycket sömnad och hopknytande av trådändor var maskinsömnaden äntligen klar!





Och det var allt för del 3. Nästa del, som är den sista delen, handlar om handsömnaden. Hoppas vi ses igen då!


15 mars 2019

Cosmos, del 2

Välkommen tillbaka till del 2 av historien bakom Cosmos! I dag ska jag berätta om hur jag designade blommotivet och grundmönstret för applikationerna, samt hur jag sammanställde tyget till kviltens framsida.

Den art av rosenskära som jag hade på balkongen var chokladskära, och även om jag älskade färgen och doften (ja, de doftar faktiskt choklad!) insåg jag snabbt att det som jag verkligen var ute efter i min design var den vanligare arten med större kronblad.


Så jag återvände till cosmologin – studiet av cosmos (dvs. rosenskära).


När jag hade tecknat tillräckligt många blommor att välja mellan skannade jag mina favoriter och lekte med storleken tills jag hittade rätt proportioner. För att underlätta arbetet skrev jag ut blommorna på papper, klippte ut dem och flyttade runt dem på tyget tills jag var nöjd med hur det såg ut.


Utplaceringen av blommorna kanske låter enkelt, men kom ihåg att jag också behövde beakta de stjälkar som ännu inte existerade. Blommornas riktning hade direkta konsekvenser för stjälkarnas riktning. Faktum är att det var mycket klurigare än jag hade trott att få stjälkarna arrangerade på ett snyggt sätt. Suddgummit var i flitig användning.


När jag var nöjd med stjälkarnas rytm var det dags att finslipa teckningen och att fylla i den med permanent penna. Sedan var grundmönstret klart och jag var redo att börja med applikationerna.


Jag gillar att jobba med limmade applikationer (där jag använder ”limflor”, dvs. vliesofix), och i den här kvilten ville jag ha vita blommor på en mörk bakgrund. Jag visste genast att den bästa lösningen i det här fallet skulle vara att använda omvänd applikation, dvs. att limma det mörka bakgrundstyget på ett vitt tyg istället för vita blommor på en mörk bakgrund. På så sätt skulle den vita färgen hållas ren i och med att det inte fanns något mörkt tyg under. Det skulle också ha varit rätt svårt att klippa ut och manövrera de långa, tunna och sammanflätade stänglarna utan att riskera att de blev ”luddiga i kanterna”. Bakgrunden skulle vara enklare att hantera som applikation. Så jag överförde mönstret till papperssidan av limfloret och strök fast det på avigsidan av bakgrundstyget. Och sedan började jag klippa mitt kära nebulosatyg i bitar…



För att hålla reda på alla bitar fäste jag dem på grundmönstret med hjälp av målartejp.




När alla bitar var utklippta var det dags att arrangera dem på det vita tyget och att använda strykjärnet för att limma fast allt.

Slutligen överförde jag linjerna inne i blommorna till det vita tyget med en permanent penna, och var med det redo att börja sy.


Det var allt för denna gång. Nästa gång fortsätter historien med maskinkviltningsfasen. Tack för besöket och hoppas att vi ses igen!


9 mars 2019

Cosmos, del 1

Hej! Vad roligt att du besöker min blogg! Kanske du är här för att du är nyfiken på min senaste konstkvilt? Den har titeln Cosmos, vilket är både det latinska namnet på blomman rosenskära och en annan benämning för vårt universum.



Det har varit en lång process att skapa den här kvilten, och från första början bestämde jag att jag skulle vara öppen med hur jag arbetar så att den som var intresserad kunde följa mig på Instagram och Facebook för att i realtid se hur saker och ting utvecklades. Regelbundna inlägg på sociala medier fungerade också som en dagbok för mig personligen och var något som sporrade mig i arbetet.

Jag har beslutat mig för att skriva en serie blogginlägg om hela processen som en sammanfattning som knyter ihop alltsammans både för dem som har följt mig från första början och dem som har anslutit sig senare, liksom för mig själv personligen. Det här första inlägget handlar om bakgrundshistorien, inspirationen, min filosofi när det gäller mitt kreativa arbete och de första arbetsfaserna, där jag färgade de material som jag skulle använda. Följande inlägg kommer att handla om design, maskinkviltning och kreativ handkviltning.

Det var den 2 augusti 2018 som jag beslöt mig för att skapa den här kvilten, vilket betyder att det tog mig ungefär 7 månader att få den klar, eller 5 månader om vi ignorerar de 2 månader då jag behövde en paus och gjorde andra saker. Men processen hade börjat i mitt huvud länge innan jag rent konkret kom till skott.

För cirka 1,5 år sedan kom stjärnskådning och astronomi in i mitt liv på ett mera strukturerat sätt än tidigare och när det blev sommar tänkte jag att det skulle vara kul med rosenskära (”cosmos”) på balkongen. Jag älskade de eleganta, långa och smala stjälkarna och det tog inte länge innan skissboken kom fram. Och så började en idé tyst växa till sig i mitt huvud: en kvilt med både blomman cosmos och kosmos, vårt universum.


Och så, flera veckor senare, sent en kväll precis när jag skulle somna var det som om någon hade tryckt på en knapp i skallen på mig och jag hoppade ur sängen och krafsade ner en grov skiss med idéer. När jag ser på den skissen nu liknar det inte så värst mycket den färdiga kvilten, men det här är hur min process ofta startar: med en röra av klotter på närmaste papperslapp.


När jag skapar en konstkvilt tycker jag om att färga mina egna tyger, eftersom det ger mig kreativ frihet att göra vad jag själv vill. Jag är inte begränsad av det som finns i butikerna, endast av mina egna färdigheter, och färdigheter kan man lära sig. Faktum är att min kreativa process drivs i hög grad av min vilja att lära mig nya färdigheter och få ny kunskap. Jag älskar att lära mig nya saker.

Så jag började med att experimentera med isfärgning och reaktivfärger eftersom jag ville få ett mjukt och organiskt mönster i det område som skulle bli en nebulosa (eller djuprymdsobjekt ACL 1, som jag kallade det; en skämtsam hänvisning till det katalogiseringssystem som astronomerna använder). Det här var enklare sagt än gjort med den färg jag använde. Det tog mig 4 försök att få ett resultat jag var nöjd med, och bara genom att skippa isen och köra med gammal välbeprövad färgning i burk.



Nästa steg var att bestämma nebulosans form. Jag började med att klippa ut papper i ungefär den storlek och form som jag ville att blommorna skulle ha och arrangera dem på tyget. Jag märkte ut nebulosans yttre gränser, först med snöre och sedan med tråckelstygn, som skulle hjälpa mig i följande steg när jag skulle överfärga bakgrunden med svart färg.

När det var dags för den svarta färgen gjorde jag färgningsvätskan först tjockare så att jag hade bättre kontroll över vart den hamnade. Jag använde både en pensel och mitt finger (med handskar på!) för att breda ut färgen. Jag tog bort tråckelstygnen mot slutet för att vara säker på att de inte skulle lämna märken.


Sedan lät jag allt torka innan jag ångfixerade färgen i en hemgjord ångkammare. (Instruktioner för hur man kan tillverka sin egen ångkammare finns i den här boken av C. Soderlund & M. Testa.)


Efter att ha tvättat och torkat tyget använde jag uttunnad vit textilfärg för att stänka stjärnor över hela ytan. Det här är en av mina favoritsysselsättningar: det är magiskt att se hur lite vita färgstänk kan omvandla en yta till ett stjärnlandskap.


Sedan var det dags att skapa fodertyget. När det handlar om en konstkvilt föredrar jag att också färga fodertyget själv, eftersom jag ser det som en del av helheten. Jag bestämde mig för att pröva isfärgning en sista gång. Det fungerade inte. Men trots att jag betraktade tyget som ett misslyckande beslöt jag mig i alla fall för att använda det, och nu efteråt är jag glad att jag gjorde det. I och med att färgen är så blek betyder det att sömmarna syns desto bättre på baksidan av kvilten. Jag hade tidigt bestämt att sömnaden i stort sett skulle vara ton i ton med bakgrundstyget, vilket betyder att mycket av mitt hårda arbete knappt syns om man inte går riktigt nära kvilten. Men baksidan vittnar om vad jag har gjort.


Slutligen bestämde jag mig också för att färga matchande broderitrådar. Delvis för att jag ville testa att färga mina egna trådar och delvis för att det säkerställde att trådarna skulle matcha tyget perfekt.


Det var allt för denna gång. Nästa gång kommer jag att prata om hur jag designade blommorna och färdigställde tyget till kviltens framsida. Tack för besöket! Hoppas att vi ses igen när det är dags för nästa del av historien.