Universum inom oss - Deep-sky-objekt ALC 4

Jag förstår inte hur det kan ha tagit mig så här länge att sätta mig ner och skriva ett blogginlägg om en kvilt som jag blev klar med i juli i fjol. I synnerhet eftersom ämnet är den astrokvilt som är min personliga favorit såhär långt. Eller kanske det är just därför: den betyder så mycket för mig att jag blev blockerad. Eller så är det pandemin och det att den drog mattan under fötterna på mig och gjorde mig så trött och vilsen. Det är troligen båda de här orsakerna och några till…

På min projektsida kan du följa hur arbetet med kvilten framskred steg för steg så jag kommer inte att prata om det här. I stället vill jag prata om symbolismen i kvilten och vad kvilten betyder för mig.

Titeln är ”Universum inom oss”, och det anspelar på både hjärnan inne i vårt huvud och den kosmiska väven som består av alla galaxer i universum

Första gången jag såg en bild av den kosmiska väven blev jag först helt tagen, och sedan drog jag en parallell till det neurala nätverket i vår hjärna. Bägge är förunderliga. Vår hjärna har förmåga att bearbeta enorma mängder information både medvetet och omedvetet, och när det gäller fantasi finns det knappt några gränser. Vi kan drömma ihop ett helt universum i vårt huvud.

Så vad är den kosmiska väven? Den kosmiska väven är namnet på universums struktur. De hundratals miljarder galaxer som finns i det observerbara universum är inte utspridda slumpmässigt, utan hålls ihop av gravitationen i grupper, hopar och superhopar som, i sin tur, bildar trådar av galaxer med gigantiska tomrum emellan. Om du zoomar ut tillräckligt långt ser den här strukturen ut som en väv, eller snarare svamp, där allt hänger ihop. Tanken smyger sig på: finns det ett kosmiskt medvetande? Är det här universums hjärna? Här nuddar astronomin filosofi och andlighet.

Den kosmiska väven (bilden är från Wikimedia Commons)

Jag blir djupt rörd av den kosmiska väven och hur hela universum hänger samman, och att jag är en medveten del av allt detta. Det rör mig faktiskt till tårar, eftersom det är så vackert och enormt. Det här är orsaken till att jag valde att ta med mig själv i kvilten. Kvinnoprofilen är mitt ansikte. Den kosmiska väven har ersatt nätverket av hjärnceller inne i mitt huvud.

Kviltningen på min kind och hals är ett av mina favoritcitat, och av astronomen Carl Sagan: ”Universum finns inom oss. Vi är gjorda av stjärnstoft. Vi är ett sätt för universum att känna sig självt.” Vad det här betyder är att alla grundämnen som våra kroppar består av har kommit från stjärnor som har funnits och dött. Stjärnorna är fabriker som tillverkar tyngre och tyngre grundämnen, och när en stjärna dör kastar den ut alla dessa ämnen i rymden, där de kan omorganiseras till nya stjärnor, planeter och levande varelser som du och jag.

Kviltningen i bakgrunden är en mandala. En mandala är en symbolisk representation av kosmos och av kopplingen mellan jaget och universum. Den används ofta för meditation, som hjälp för att fokusera och som andlig vägledning. Jag kände att det var det perfekta sättet att knyta ihop denna kvilt: mandala – hjärnan – jaget – universum.

Samtliga processbilder finns här.

Tack för att du besökte min blogg!

Svart hål – Deep-sky-objekt ALC 3

Svart hål

34 x 34 cm

Det här är min tredje astrokvilt och den andra i en serie astrokviltar som kombinerar rymden med människans anatomi. Den första i serien är Hjärtnebulosan, som är ett anatomiskt hjärta som svävar i rymden och pumpar ut stjärnor i kosmos. I Svart hål ser du ett människoöga med ett svart hål i stället för en normal pupill. Ett svart hål i rymden är ett komplicerat och fascinerade objekt, och om du vill veta lite mera om vad ett svart hål är och varför jag har valt att återge det på det här sättet kan du följa den här länken till min projektsida och skrolla ner till den 17 februari 2020.

Jag hade väldigt roligt när jag tillverkade den här kvilten, som i mångt och mycket är en lek med olika koncept och betydelselager. Förutom idén med det svarta hålet är en annan tråd (ursäkta ordvitsen) i den här kvilten Einstens så kallade fältekvationer. Dessa är en serie ekvationer som ingår i den allmänna relativitetsteorin, som beskriver rumtidens krökning och som leder till slutsatsen att det måste finnas svarta hål. Eftersom de här ekvationerna är högst relevanta för mitt tema valde jag att använda delar av dem när jag kviltade bakgrunden och irisen.

Rumtidens krökning, dvs. idén om att rumtiden inte är rak och platt utan förvrängd av massiva objekt, framkommer också i ögonvitan och på ögonlocket, där jag använde de kviltade linjerna till att beskriva hur ytorna kurvar sig. Det finns emellertid också ett annat element i ögonvitan och irisen, vilket anspelar på ögat som en kamera, där pupillen är bländaröppningen och irisen bländaren som kontrollerar hur mycket ljus som släpps in i ögat/kameran. Linjerna som börjar vid den yttre kanten och kurvar inåt mot det svarta hålet symboliserar de rörliga delarna i bländaren och musklerna i irisen, som drar samman och vidgar öppningen, men även gravitationskraften som obönhörligen drar in t.o.m. ljus i det svarta hålet, varifrån det inte finns någon återvändo.

Ögat har ett mycket starkt symbolvärde och har i sig självt många betydelselager i t.ex. folklore (det onda eller förtrollande ögat), romantik (att drunkna i någons ögon) och kommunikation (att se någon rakt i ögonen). Det var jätteroligt att ge ögat ännu ett lager av symbolik genom att introducera idén om det svarta hålet.

Det här är de huvudsakliga idéerna som jag lekte med när jag tillverkade kvilten Svart hål. Om du vill följa processen bakom kvilten steg för steg kan du besöka min projektsida eller mitt Instagramflöde.

Tack för att du besökte min blogg!

Hjärtnebulosan – Deep-sky-objekt ALC 2

Hjärtnebulosan

34 x 34 cm

Den här kvilten är nummer två i en serie astrokviltar som jag har under planering. Den första kvilten i serien har titeln Cosmos och du kan läsa om processen bakom den på den här bloggen (Cosmos Del 1, 2, 3 och 4) och i höstnumret 2019 av den amerikanska kvilttidningen Art Quilting Studio.

Cosmos, detalj

Inspirationen till den här andra astrokvilten kom från en nebulosa som kallas Hjärtnebulosan (IC 1805), som är belägen cirka 7 500 ljusår från oss. Detta interstellära stoftmoln påminner om hjärtsymbolen och det är därifrån det fick sitt namn. Faktum är att det var namnet som fångade min uppmärksamhet, men inte i egenskap av det romantiska hjärta som gav upphov till namnet. Jag var i stället intresserad av den anatomiska, blodpumpande, tuffa muskeln som håller igång oss alla.

Människohjärtat är en komplicerad gammal historia

En nebulosa är ett interstellärt moln av stoft och gas. När ett sådant moln är tillräckligt tätt kan trycket bli så stort att molnet börjar dra ihop sig och blir en stjärnbarnkammare: ett ställe där det bildas nya stjärnor. Jag ville skapa en hjärtnebulosa som hade ett så stort tryck inne i den sammandragna muskeln att stjärnor bildas och hjärtat börjar pumpa ut stjärnor.

De matematiska symbolerna i bakgrunden representerar ”Jeansmassa”: den kritiska punkt där en nebulosa börjar pressas samman och bilda stjärnor. Det ingår också en representation av sinusrytmen: hjärtats rytm startar vid sinusknutan, som har egenskapen att spontant och oavbrutet kunna producera elektriska impulser som får hjärtmuskeln att sammandras.

Om du vill följa processen bakom denna kvilt steg för steg är du varmt välkommen att besöka min projektsida eller mitt Instagramflöde.

Tack för att du besökte min blogg!

Från havsdjup till djuprymd

Jag har rätt länge velat skapa en serie konstkviltar som skulle utgöra en sammanhängande helhet, men problemet var att jag inte har kunnat bestämma mig för vad temat ska vara. Jag har haft en stark känsla av att jag vill göra något som har med sjöjungfrur och havet att göra, men av någon anledning har mina idéer känts ytliga och barnsliga, och utan djup. Jag älskar sjöjungfrur och havslevande varelser, jag älskar att simma, jag bryr mig om vad som händer med våra hav och sjöar, men det verkade inte vara tillräckligt för att puffa in mig i ett kreativt tillstånd. Jag ville inte bara skapa vackra ting: jag ville ha själ och hjärta. Men inte politik. Jag tillverkade en sjöjungfrudocka och en liten sjöjungfrutavla, men det stannade där och jag hade fortfarande skaparkramp.

I det här skedet stötte jag på en astronomikurs, ”En galaktisk översikt”, och bestämde mig för att anmäla mig. Allt sedan jag var barn har jag varit lite intresserad av rymden och stjärnhimlen, men eftersom jag största delen av mitt vuxna liv har bott på ställen där det inte är särskilt lätt att se stjärnor och mitt liv har varit fyllt av många andra intressen har jag inte ägnat så mycket tid åt rymdrelaterade saker. Därför blev jag rätt förvånad över att den korta kursen ledde till en ren explosion av kreativa idéer och en ny fantasivärld där märkliga företeelser dök upp: jag målade kometdamer, astrojungfrur, måndamer och galaxer av keltiska knutar. Jag började måla nebulosor på tyg och tillverka börsar och kläder med rymdtema. Jag började intressera mig för astrofotografering och tog humoristiska självporträtt med fullmånen. Jag läste böcker om astronomi och lärde mig nya saker. Och så småningom började en idé växa fram i mitt huvud och den ledde småningom till min första astrokvilt, Cosmos.

För mig ger arbetet med en konstkvilt den djupaste tillfredsställelsen om det leder till ny kunskap. Att färga tyger och att sy är inte tillräckligt. Jag vill ha mera. Jag vill ha en utmaning och jag vill utvecklas. Jag vill lära mig nya färdigheter och få ny kunskap. Och jag älskar att blanda olika begrepp, leka med ord och symbolism, och att skapa nya betydelser och alternativa verkligheter. Astronomi visade sig vara en djup källa att ösa ur och huvudet är fullt av idéer som skvalpar runt.

Så jag bestämde mig för att jag ska börja jobba med en serie konstkviltar och arbeten i blandteknik med rymdtema. Som arbetsnamn har jag valt att kalla projektet ”Från havsdjup till djuprymd”. Rymdtemat kommer att löpa som en röd tråd genom hela projektet, men jag vill också ta in andra idéer. Jag vill att rymd och hav ska blandas och att gränserna mellan dem ska suddas ut. Jag vill att sjöjungfrur och astrojungfrur ska trivas i denna miljö. Jag vill att sjöstjärnor och stjärnformade fossiler ska blinka i djupet. Jag vill utforska det universum som finns djupt inne i människokroppen.

För att sporra mig själv har jag satt ett datum för en utställning i september 2020, och jag har skapat en särskild Facebooksida för projektet, där allt jag publicerar på olika sociala plattformar ska samlas.

Vill du följa med mig på det här äventyret?

Facebook

Instagram

Cosmos, del 4

Välkommen tillbaka till den fjärde och sista delen i historien bakom Cosmos! För mig innebär den sista fasen av arbetet med en konstkvilt vanligen handsömnad, och det är det som det här inlägget ska handla om.

Vägen som ledde mig till att börja arbeta på det här sättet började med frihandsbroderi på symaskinen, vilket ledde till frihandskviltning, men det var inte förrän jag insåg att jag kunde kombinera maskin- och handsömnad som bitarna föll på plats och jag kände att jag hade hittat min plats i konstkviltningens värld. Jag tycker att handsömnad kompletterar maskinsömnad på ett underbart sätt och framför allt skapar det liv och djup i en yta på ett sätt som maskinsömnad inte kan efterhärma. Det är sant att det är långsamt arbete, men också tillfredsställande på många sätt.

Så efter att jag var klar med maskinsömnaden var det dags att börja handsy blommorna. Jag hade redan gjort en provlapp, så med konturerna var det bara att tuta och köra: 5 trådar moulinégarn för blommorna och 3 trådar för stänglarna. Jag njöt av att sy blommorna och arbetet gick snabbt framåt.

Här kan du se mig sy en blomma på Instagram.

När det var dags att sy stänglarna gick jag dessvärre in i väggen. Det var hjärndödande tråkigt att sy alla dessa ändlösa raka linjer, och jag fick hitta på belöningar till mig själv för att fortsätta jobba på.

En belöning på lång sikt var tanken att jag så snart jag var klar med stänglarna skulle få börja använda de trådar som jag hade färgat med tanke på bakgrunden.

En omedelbar belöning var att jag tillät mig själv en paus för att fundera på blommornas mitt. Jag sydde en blomma, men var inte nöjd med resultatet, så jag skrev ut ett antal blommor på papper och ritade olika versioner av hur sömnaden skulle kunna utföras. Papperslapparna placerade jag ut på kvilten för att få en uppfattning av hur det skulle börja se ut.

På Instagram kan du se hur jag använder papperslapparna.

Lapparna hjälpte mig att bestämma hur jag skulle sy blommorna och den nedre versionen av blomman är den jag valde.

Jag kan ibland vara väldigt petnoga med detaljer och i följande fall gillade jag inte vinkeln på stygnen på blomman till vänster. Så jag rev upp stygnen och prövade att luta dem åt andra hållet. Skillnaden är hårfin, men det är versionen till höger som känns rätt för mig.

När blommorna var klara var det dags att tänka på handsömnaden i bakgrunden. Vid det här laget hade jag insett att det skulle bli mera handsömnad än vad som var ursprungsplanen. Delvis för att det var lite för mycket okviltad yta kvar efter maskinkviltningen och delvis för att jag hade fått en idé som jag var väldigt entusiastisk över: jag skulle sy pyttesmå stygn i svart på svart, som skulle representera ”mörk materia”. Forskarna tror att 95 % av universum består av mörk materia och mörk energi. Den kallas ”mörk” eftersom ingen riktigt vet vad det är – ännu. Jag ville att den mörka materian på kvilten också skulle vara så gott som osynlig, så att du såg den enbart när ljuset föll på den eller om du rörde vid kvilten.

Det är lättare att upptäcka mörk materia om du smyger dig på den bakifrån.

Som sagt, jag var väldigt entusiastisk över tanken på mörk materia, men det var hårt arbete. Det var ännu tråkigare än blomstänglarna och dessutom tungt för både nacke och ögon. Och, naturligtvis, när man jobbar med något som det här och reflekterar över varför man ägnar så mycket tid åt något som knappt ens kommer att märkas, börjar man också ifrågasätta om man är riktigt klok och varför i fridens namn man gör vissa saker… Så jag tog en paus igen och påbörjade arbetet med det som jag kallar ”bakgrundsstrålning”, där jag kunde använda gladare färger och där sömnaden var enklare. På Instagram kan du läsa mera om kosmisk bakgrundsstrålning, men för att sammanfatta så är det kvarbliven strålning efter Den Stora Smällen (Big Bang). Jag ville avbilda den som lättjefulla våglängder som går snett över nebulosan i bakgrunden.

När bakgrundsstrålningen var klar var det inget annat att göra än att kavla upp ärmarna och avsluta den mörka materian. Vid det här laget hade jag haft tid att tänka igenom min situation och en sak som jag hade insett var att orsaken till att jag gillar att arbeta med textila material, trots att det är så mycket långsammare än om jag målade samma motiv på duk, är den taktila kvaliteten hos tyg och fibrer. Det känns bra i händerna. Jag nämnde mina ögon tidigare och eftersom jag är en visuell person får jag ibland skrämselhicka av tanken på att jag en dag kanske förlorar synen. Men när jag jobbade med den mörka materian fick jag plötsligt en känsla av tröst. Handsömnad på tyg kan vara som blindskrift, och om det kommer en dag då jag inte längre kan se vad jag syr så kan jag känna det i stället.

Och så plötsligt en kväll var den sista partikeln mörk materia på plats och det enda som kvarstod var att renskära kvilten och avsluta kanterna. När jag skapar konstkviltar tycker jag om ”nakna” kanter och därför avslutar jag dem vanligen med en infodring. Och jag ville naturligtvis att infodringen skulle matcha kvilten, så jag stänkte vit textilfärg på svart tyg för att skapa en stjärnhimmel innan jag skar ut remsorna.

Avslutningsvis sydde jag fast en upphängningskanal och jag ska snart formge en namnlapp med titel och datum som pricken på i.

Och det var det. Det har varit en lång resa och jag kommer att ha en kort paus innan jag sätter igång med nästa kvilt. Men jag har redan planer och de som följer mig på Instagram och Facebook vet redan att temat för nästa kvilt kommer att vara ”Svart hål”. Jag väntar med spänning på att få se vart det leder mig.

Stort tack för att du har följt min resa! Jag är inte säker på när jag kommer att skriva nästa blogginlägg, men jag kommer att fortsätta publicera regelbundna inlägg på Instagram och Facebook, så jag hoppas att vi ses där!

Ha det gott!

Cosmos, del 3

Välkommen tillbaka till del 3 av historien bakom Cosmos! I dag ska jag berätta om maskinkviltningsfasen.

Efter att jag hade sammanställt tyget till kviltens framsida var det dags att fundera på hur jag skulle kvilta arbetet. Svaret var inte självklart, så jag bestämde mig för att låta frågan om hur jag skulle kvilta bakgrunden mogna medan jag koncentrerade mig på blommorna. Jag visste att jag ville ha tjockare och tunnare linjer i blommorna, för det är något jag tycker om när jag tecknar med tusch på papper, och frågan var om jag enbart skulle använda maskinsömnad (det snabbare sättet) eller en kombination av maskin- och handsömnad (det lååångsamma sättet). Så jag sydde upp ett par provlappar som stöd för beslutet.

Här kan du se mig i färd med att testsy en blomma (på Instagram)

Det blev snabbt klart att jag föredrog en kombination av maskin- och handsömnad. Dels för att det skulle kräva många varv av maskinsömmar för att skapa den kontrast mellan tjocka och tunna linjer som jag var ute efter, vilket skulle medföra en risk för att tyget skulle rynka sig. Dels för att handsömnad skapar liv i en yta på ett sätt som maskinsömnad inte kan efterhärma. Så jag gjorde mig beredd på att det skulle krävas starka sittmuskler.

Trots att jag planerade att sy blomstjälkarna för hand, maskinsydde jag dem också för att stabilisera lagren före handsömnaden. Och eftersom stjälkarna bildade en fläta gick det inte att undvika att det blev många ställen där jag fick ta av tråden och börja på nytt på ett annat ställe. Jag föredrar vanligen att knyta ihop trådändorna och gömma knuten inne i kvilten eftersom det ser snyggare ut, så det blev en hel del trådändor att åtgärda. I efterskott konstaterade jag att det i alla fall skulle ha varit klokare att bara fästa med några stygn på stället och klippa av trådändorna, eftersom de stygnen ändå skulle ha gömts under handsömnaden senare. Man lär sig hela tiden.

När maskinsömnaden på blommorna var klar var det dags att på allvar börja tänka på bakgrunden.

Det som fick mig att skrapa mig i huvudet när det gällde bakgrunden var alla stjärnor som var utspridda över hela tyget. Jag ville inte ha ett heltäckande utfyllnadsmönster med sömmar tvärs över stjärnorna. Jag behövde hitta på något annat. Jag ville också ha något meningsfullt som kompletterade kviltens tema. Så varför inte använda matematiska symboler eller ekvationer till kviltningen? Jag traskade iväg till biblioteket, lånade en bok om astronomi och började leta efter något som kändes rätt. Och det som kändes rätt var Jeansmassa.

En nebulosa är ett enormt moln av stoft och gas ute i rymden, och det finns en kritisk punkt för då det yttre trycket på molnet blir för högt och molnet kollapsar, börjar dra ihop sig och stjärnor nybildas: Jeansmassa eller Jeansinstabilitet (uppkallat efter astronomen James Jeans) beskriver detta tillstånd. Det här var perfekt. Det fanns olika formler att välja mellan och jag valde några som jag kände skulle fungera för kviltningen.

Återigen (ingen större överraskning här…) var det ganska knepigt att hitta en komposition som var både praktisk och tilltalande utan att jag tog mig alltför stora konstnärliga friheter med ekvationerna. Det hade varit enklare om allt bara var uppställt i nätta små rader och inte skulle ha hoppat upp och ner så mycket. Med det är livet i ett nötskal, inte sant?

När jag skulle kvilta ekvationerna tog jag hjälp av metoden med att sy genom silkespapper, som är ypperlig när man har komplicerade motiv. Med silkespapper behöver man inte överföra några markeringar till tyget och sömmen är snygg och prydlig när man avlägsnar pappret.

Se mig avlägsna silkespappret (på Instagram). Ett favoritmoment!

Innan man tar bort pappret behöver man emellertid fästa alla trådändor för att skydda sömmen. Jag brukar trä alla ändor till baksidan, knyta ihop dem och gömma knuten inne i kvilten.

Här trär jag trådändorna till kviltens baksida (på Instagram)

Här knyter jag ihop trådändorna och gömmer knuten inne i kvilten 

(på Instagram) 

Hörde du hur jag suckade? Det här är inte mitt favorimoment.

Och efter vansinnigt mycket sömnad och hopknytande av trådändor var maskinsömnaden äntligen klar!

Och det var allt för del 3. Nästa del, som är den sista delen, handlar om handsömnaden. Hoppas vi ses igen då!