Jag började med att teckna ansiktet och alla detaljer i liten skala och jobbade med det tills jag var nöjd med resultatet. Sedan förstorade jag upp skissen i full skala och tog mig en allvarlig funderare över hur jag skulle bete mig med ansiktet i själva kvilten.
Jag beslöt mig för att vara modig och handmåla ansiktet i en ganska naturalistisk stil. För att få en bild av en lämplig färgsättning och hur de olika färgfälten skulle placeras så kopierade jag över den mindre skissen i en skissbok och målade den med akvarellfärg som en övning – att gå direkt till att måla på tyg skulle troligen ha slutat i slöseri med tid och färg. Jag visste att det är helt annorlunda att måla på tyg jämfört med papper eller målarduk, men det visade sig ändå vara mycket svårare än jag hade föreställt mig. Tyg suger ivrigt i sig färg, vilket betyder att man inte riktigt kan skuffa runt färgen för att skapa mjuka övergångar och risken är stor att resultatet blir ojämnt i och med att färgen torkar med en skarp kant på ett ställe medan du jobbar på ett annat ställe. Du behöver vara snabb om du vill måla större ytor.
En av de största utmaningarna var ansiktsfärgen. Jag visste att färgen skulle ljusna när den torkade och att silkesorganzan som skulle bli det översta lagret också skulle ljusa upp färgen, så jag var tvungen att ta detta med i beräkningen när jag blandade hudfärgen. (Ingen chans att hitta en färdigblandad lämplig hudfärg!) Ändå visade det sig när färgen var torr att resultatet var för mörkt. Jag hade inte tänkt på att det första färglagret måste vara extra ljust eftersom det utgjorde de ljusaste partierna i ansiktet och att jag skulle sätta till mörkare färglager när jag byggde upp skuggorna. I det här skedet fick jag för första gången en känsla av lätt panik. Jag hade lagt ner så mycket tid på att måla. Skulle jag bli tvungen att göra om allt?
Jag sov på saken och då skedde det som jag älskar som kreativ person: lösningen kom. Ljuset gick upp. Heureka-stunden inträffade. Jag blir rentav hög när jag kommer på lösningen till ett kreativt problem. Inte behövde jag ju måla om allt: bara själva ansiktet! Det är ju tyg. Det är applikation. Allt ska ju täckas över och slätas ut med organza. Allt kan fixas. Så jag målade om själva ansiktet, klippte ut håret och jackan från den gamla versionen och applicerade dem på det nya ansiktet med hjälp av limflor (vliesofix). Tala om ansiktslyftning!
Sedan använde jag limflor till att limma fast hela figuren på bakgrunden tillsammans med fallande ume-blommor (japanskt plommon), och målade på mera färg i ansiktet för högdagrar och gyllene solljus på huden.
Nu när allt var på plats var det dags att måla silkesorganzan. Jag spände upp den i en träram och placerade ramen över ansiktet och bakgrunden, med plast som skydd mot droppar och spill. Orsaken till det här arrangemanget var att jag nu kunde se det målade tyget under organzan och visste precis var jag skulle måla. När organzan var torr monotryckte jag ännu en lätt textur på tyget för att skapa mera intresse.
Jag var nu redo att börja kvilta. Jag var ganska nervös över ansiktet så efter att jag hade sytt konturerna runt profilen och örat fortsatte jag med hårprydnaden, håret och de fallande blommorna. Och sedan kom följande stund av lätt panik. Hur i fridens namn skulle jag kvilta ansiktet? Jag gjorde lite efterforskningar om hur andra kviltkonstnärer har gjort med ansikten och kom fram till att jag inte skulle försöka mig på någon form av realism här. Inga topografiska linjer eller skuggningar med tråd. I stället skulle jag satsa på symbolism. Jag började med ett enkelt mönster på halsen för att känna mig fram och när jag var säker på att jag var inne på rätt spår tog jag mig an det som kändes mest skrämmande i hela processen: att kvilta ansiktet. Jag valde ett lövmönster och lät det följa ansiktets konturer. Vilken lättnad när de sista stygnen var på plats!
Efter detta var resten, om inte lätt som en plätt, så åtminstone inte lika nervpåfrestande. Till bakgrunden valde jag tre teman för kviltningen: maru shippo-mönstret, ume-blommor och solstrålar. För mig är kviltningen lika viktig som huvudmotivet i en konstkvilt och den bör alltid bidra med ett eget lager i kviltens berättelse.
Som pricken på i tycker jag om att avsluta med handsömnad eftersom det tillför ännu en dimension till kvilten och skapar liv och djup.
Jag hoppas att du tyckte att det var intressant att läsa om min process även om det har inlägget blev rätt så långt. Tillverkningen av kvilten var också en lång process. Jag satte ner själ och hjärta i arbetet och därför känns det underbart att jag på detta sätt fick erkännande och belönades för min möda.
Tack för ditt intresse! Se alla bilder på den engelska versionen av bloggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar